Man vänjer sig.

I morse talade jag med min chef Katarina och bad om semester 11 och 14 januari, vilket hon beviljade utan tvekan. Sedan har jag hela dagen av någon obskyr anledning gått omkring och trallat "Düsseldorf, Düsseldorf":


Jag har redan börjat titta på spårvagnstidtabeller och "gått" sträckan från hotellet till Kunstsammlung Nordrhein-Westfalen på Google Maps för att kolla ungefär hur lång tid det kan tänkas ta (med kombination av spårvagn och apostlahästar: ca 20 minuter). Just nu försöker jag uppskatta när man kan vara framme i Düsseldorf om vi landar på flygplatsen i Weeze, som Ryanair helt fräckt försöker kalla "Düsseldorf", 15.55. Direktbussen till Düsseldorf går med 2,5 timmars mellanrum, och jag känner inte för att vänta två timmar på nästa buss och riskera att missa konserten; hellre tar jag då taxi till Weezes järnvägsstation och tåget därifrån (avgång kvart över och kvart i varje timme, restid 1.07) till Düsseldorf Hbf, eller går ihop med några andra och tar stortaxi direkt till Düsseldorf (ca 25-30 € per vuxen). Kommer jag med 17.15 (inte omöjligt) är jag framme vid hotellet runt halv sju och hinner åtminstone ställa ifrån mig väskorna och byta tröja innan det är dags att ge sig av mot spårvagnen.

Det här är nästan den roligaste biten av resan: att sitta med kartor och tidtabeller och försöka få allt att gå ihop. (Efter vår resa tillsammans till Finncon tyckte rosenmynta att jag borde slå mig på reseledare som extraknäck.)

Det finns också en viss chans att jag far till Prag i maj tillsammans med mina föräldrar och eventuellt rosenmynta, men det är långtifrån spikat än. Det är ett halvår kvar, så mycket hinner hända på den tiden.